Vi i Vike

Mille vaknade före 6.. Före Reidars väckarklocka.. Före tuppen.. Medan klockslaget benämns som okristligt.
Det brukar betyda välling och somna om. Inte idag. Välling och krig är dagens melodi.
Nu, när han varit uppe en stund, börjar hans vanliga jag visa sig, men mitt eget vanliga jag är inte här.
Millekråkan får nöja sig med en snorig, trött och vresig skata till mamma tills jag orkat göra kaffe.
Men? Inte kan väl den oskyldige lille gullpojken på bilden vara så bråkig?
Ha!

Jag har gått över till den mörka sidan.. Jag har övergivit min gamla Slamsung för en Iphone.
I samma veva rycker blogg.se upp sig och trollar fram en app :)

Möjligen kan det bli betydligt tätare mellan inläggen nu. Jag tycker ju att det är döden att sitta framför en dataskärm och har skött det mesta på nätet med min ipod. Nu fixar jag ALLT med nya telefonen :) Hu, så ball o modern jag är!!

Jag bjuder på en ögonblicksbild också för att fira :)

Inkomande SMS:

- Mamman dammsuger, Mille kastar kex.
- Mamman kastar sopor, Mille river i påsen.
- Mamman torkar spisluckan, Mille slickar på den.
- Mamman viker kläder, Mille kastar dem på golvet.
- Mamman torkar golvet, Mille spottar mat.
- Det är otacksamt att vara Mamman här :/
- Men det verkar vara kul att vara Mille.

/Familjens lilla poet.

Det är Milles första sommar.
Han gör allt för första gången. Barfota i gräset, lukta på blommor, äta jordgubbar, bada i liten pool och känna på hur jobbigt det kan vara med värme. Förra värmeböljan drabbade lilleman så hårt att han fick världens elakaste förkylning. Den börjar ge med sig nu. Lite hosta kvar bara.
Sedan vi skrev sist har han hunnit med massor. Han har varit på halvårskoll på Neomottagningen på sjukhuset. Han fick med beröm godkänt. Han är lång och ståtlig säger kurvan och Doktor Ella. Vi var in på avd 109 också. Måste ju hälsa på alla tjejerna och se om de känner igen Mille. Happy happy blev vi alla när flera av favoritsköterskorna var på plats.

När man är lång får man byta vagn.

Han har vuxit ur liggvagnen och åker nu storkillevagn.
Han trivs hemskt bra i den. Han ser allt han vill se och kan lätt kasta sina leksaker över kanten. Toppen!
Vi gillar selen. Sprattelgubbar och rymlingar bör ha sele...


Han lär sig just nu att krypa. Kämpar och kämpar hela dagarna..


Klänger på allt i lagom höjd. Nu påbörjar vi barnsäkringen av hemmet.


När Reidar åkte till fjälls flyttade jag och Mille till Grytan. Vi blir alla bortskämda där. Särskilt Mille.
Här matar moffa med gräddmjölk som jordgubbar har badat i. Mums!


Blöja och solhatt räcker bra i värmen.


Nästa omgång varma dagar spenderade Mille under rönnen bredvid vårt jordgubbsland.
I skydd undan flugor och annat somnade Mille när pappa tände grillen. Vad skulle vi göra utan hängmattan?


Jag passar på att visa pionerna som jag har väntat så länge på...
Men lite förvånad blev jag när de slog ut. Jag köpte ju en röd och en vit... Surprise!

Nu har ni fått något sött att vila ögonen på.

Ni som inte kollat på www.fjöse.se på ett tag kan kika in där också...

Många kramar till er alla!!

Vi uppdaterar alldeles för sällan. Vi vet!
Det är bilder ni vill se, så varsågoda!


Så ruskigt lik sin pappa!

Fick en hjortronmössa av farmor och farfar på 6månadersdagen!

Nu funkar det inte att väga på köksvågen längre! På tisdagens besök på bvc visade vågen 6395g!
Han äter som en häst! Gröt till lunch alla dagar. Middagen varieras. Kött, kyckling, rotfrukt och grönsaker. Mille älskar mat! Det går inte att med ord beskriva hur vår lillkille är. Han är bara alldeles underbar! Ni får komma hit och se själva.

Nu har Mille o pappan smygit uppför trappan och ska sova. Jag kommer strax efter... De hinner nog läsa Petter Och Hans Fyra Getter innan jag är klar här.

Sov gott allihopa! 

Kram kram!!

Kikade nyss in i en blogg där det stod: Det här är inte ett inlägg, det är bara ett livstecken...

Då kände jag att det är precis vad som behövs här också. Ett livstecken.
Det borde inte vara svårt, för här lever livet verkligen. Livet lever om!
Mille gör framsteg och växer precis som han ska. Han fick godkänt på Neomottagningen i torsdags med 58,5 cm lång och 4970 g tung/lätt. Han fes på doktorn och ville inte visa sina snurraruntkonster. Han tjurade till och ville inte ens hålla huvudet uppe själv. Prestationsångest? Han bjöd iaf på ett leende och sköterskorna smälte. Inte konstigt!

Jag har spenderat dagen med att beställa foton. Jag började med att gå igenom de första bilderna på vårt underverk. Det kändes i hjärtat och en tår kom när jag såg hur liten han var. Han är snart fem månader och jag har redan glömt hur skruttig han var. Jag förstår redan hur fort tiden går.

Att vår lille Millekille har varit som en pipande liten skrynklig fågelunge känns fjärran.



Nu kan han skrika så han skrämmer sig själv, vända från mage till rygg och hålla huvudet i ett någorlunda stabilt läge. Storlek 50 är för litet och de minsta blöjorna sjunger på sista versen.
Steget är stort mellan dessa bilder. Han gick från att likna ett russin till att vara pappa upp i dagen!

Han är världens finaste!


Varför har vi blivit så dåliga på att uppdatera bloggen? Vi har inte tid! Vi pussar på lillkråkan alla lediga stunder!

Må gott!!

Det var längesedan jag skrev i den här bloggen. Många tror att det är jag som har fört Milles talan från prematuren, men så är inte fallet. Vi hade kass åtkomst till sjukhusets patientnätverk från vårt rum, eller från hela avdelningen. Reidar/pappa/hjälten bloggade på nätterna från lunchrummet på avd 108!
Han har skött all kontakt med omvärlden. Jag var hemma EN gång under de åtta veckor vi var på sjukan.

Reidar åkte hem med jämna mellanrum för att hämta post och kolla husets skick.
Han tog hand om alla räkningar och viktiga papper.
Han har skött all kontakt med försäkringskassan, kommunen m.fl.
Han gjorde allt som jag inte hade ork och lust till. Det var en hel del!

Jag kunde lugnt koncentrera mig på pump, amning och Mille.


Tack för att du tog hand om oss (och bloggen)!!




// Zandra o Mille.

I helgen som gick så inträdde en ny tid i sjukhusvistelsen!

Det började med att jag tog på mig björndressen..



För nu vankades det FALIGA saker..

Mamma och pappa stoppade mig i vagnen och...



Gick ut genom den frostade dörren till avd 109, en dörr som jag endast passerat en gång tidigare och det var den 23 september och då åt andra hållet, altså innåt.

Men nu skulle jag få upptäcka världen utanför denna dörr.

Mor och far slogs om att få köra om kring med lilla mig i vagnen, men det kan man ju inte klandra dem för, vem skulle inte vilja köra omkring med en vagn med världens snyggaste kille i?

Nåja, de sköter sig riktigt bra måste jag säga, för efter lördagens tur så har vi varit ut och åkt en sväng varje dag, och idag var det till och med snö ute, päronen köpte pyjamas och småsockar till mig, allt för att jag inte ska frysa nu när jag inte har någon varm vattensäng längre.

Enligt min kompis Anita så ska jag bara lära mig att äta all mat själv, sen så är det raka spåret hemmåt!!??... Så nu ligger jag i hårdträning på det, käkar drygt hälften av mitt dagliga intag själv nu, så det är väl inte så länge kvar nu hoppas jag!

Imorgon är det invägning och uppmätning igen, och jag borde nog väga det dubbla mot när jag ploppade ut i slutet på september?

Snart dax att käka igen....vi hörs!