Livstecken?
Kikade nyss in i en blogg där det stod: Det här är inte ett inlägg, det är bara ett livstecken...
Då kände jag att det är precis vad som behövs här också. Ett livstecken.
Det borde inte vara svårt, för här lever livet verkligen. Livet lever om!
Mille gör framsteg och växer precis som han ska. Han fick godkänt på Neomottagningen i torsdags med 58,5 cm lång och 4970 g tung/lätt. Han fes på doktorn och ville inte visa sina snurraruntkonster. Han tjurade till och ville inte ens hålla huvudet uppe själv. Prestationsångest? Han bjöd iaf på ett leende och sköterskorna smälte. Inte konstigt!
Jag har spenderat dagen med att beställa foton. Jag började med att gå igenom de första bilderna på vårt underverk. Det kändes i hjärtat och en tår kom när jag såg hur liten han var. Han är snart fem månader och jag har redan glömt hur skruttig han var. Jag förstår redan hur fort tiden går.
Att vår lille Millekille har varit som en pipande liten skrynklig fågelunge känns fjärran.
Nu kan han skrika så han skrämmer sig själv, vända från mage till rygg och hålla huvudet i ett någorlunda stabilt läge. Storlek 50 är för litet och de minsta blöjorna sjunger på sista versen.
Steget är stort mellan dessa bilder. Han gick från att likna ett russin till att vara pappa upp i dagen!
Han är världens finaste!
Varför har vi blivit så dåliga på att uppdatera bloggen? Vi har inte tid! Vi pussar på lillkråkan alla lediga stunder!
Må gott!!
